”Att försöka skjuta en anfallande björn är som att försöka träffa en tennisboll som kastas mot dig ”

Jag skulle nog säga att det är en överdrift, men en liten poäng finns det i uttrycket. Nu råkar som tur är den verkliga vitala träffytan vara betydligt större och det är det jag tänkte gå in på lite.

 

Största möjliga träffyta

Sedan jag var med om min första attack av en björn för cirka 22 år sedan, vilket så här i efterhand var en skenattack, har jag ägnat en del tankeverksamhet och träning i hur man får stopp på björnen ifall det behövs. Min tanke har varit ganska enkel, och det behöver vara enkla tankar i trängda lägen då många beslut måste tas otroligt snabbt. Jag siktar på största möjliga träffyta vilket oftast innebär träffområdet i bröstregionen oavsett från vilken vinkel man avlossar skottet.

Hjärnan på en björn är ganska liten och ger inte någon större vingelmån. Tittar man på ett björnkranie framifrån så ser man också att tar man bort muskler och päls så är marginalen mycket liten för ett lyckat skott.

 

Björnen på bild vägde ca 200 kg levandevikt. Bild ungefär rakt framifrån. Kranie och uppstoppad skalle är från samma individ.

 

 

Björnen på bild vägde ca 200 kg levandevikt. Bild Snett ovanifrån. Kranie och uppstoppad skalle är från samma individ.

 

Mitt ledord att hålla där det är som störst chans att dödligt såra björnen har hitills givit utdelning på det sätt jag önskat, dvs jag har klarat mig.

På anfallande björnar brukar jag sikta bakom kraniet i syfte att skjuta av ryggraden, men om min kula missar den så bör den fortfarande gå in i kroppshålan och tillfoga rejält med skada på vitala organ. Tanken är att om jag siktar på huvudet på en framrusande björn och missar hjärnan så kan effekten bli att min kula passerar i exempelvis kindmuskeln och träffar marken mellan björnens ben,. Någon kommer här att fundera lite vad jag menar men betänk att en björn som anfaller kommer lågt och lägg sen där till att skottet förmodligen avlossas på 2-6 m så stämmer vinkeln.

 

Störst träffområde är helt klart precis till vänster om nosryggen . Skott mot hjärnan är mycket svårt på denna björn. Bom eller snuddskott ger liten chans till ett andra skott då avståndet är 5-6 m. I bröstet är vitala träffområdet ungefär stort som en fotboll i diameter.

Ett skott mot kraniet här kan vid miss av hjärnan resultera i att björnen fortsätter i stort sett opåverkad. Men siktar man däremot mellan öronen precis vid öron fästet är träffområdet relativt stort bakåt, även om man missar ryggraden är sannolikheten stor att björnen går omkull med en träff i träffområdet snett uppifrån..               

Kaliber och kulval

Kaliber och kulval är viktigt men man skall inte ge varken kaliber eller kulval för mycket uppmärksamhet. Ungefär de första 10 björnarna sköt jag med 6,5*55 användande 10,1 g alaska och samtliga dog snällt utan att göra något som innebar fara för mig eller andra.

Men ju mer jag sysslade med björnar och framförallt eftersök på björn insåg jag hur otroligt snabbt en situation uppstår där mycket kraft kan behövas för att stoppa en målinriktad björn, talesättet ” lite räcker men mycket kan gå åt ” är passande.

En kraftig kaliber kompenserar inte för ett dåligt placerat skott, även om den eventuellt  kan ge en något större marginal vid ett halvdåligt skott.

Just den marginalen fick mig att gå från 6,5*55 till 9,3 *62. Med ännu mer erfarenhet i bagaget så provade jag 8*57 js för ett antal år sedan och tyckte det kändes som en riktigt bra medelväg mellan 6,5 och 9,3.  Efter att ha nedlagt  ett antal björnar med kalibern så är förtroendet stort för att den klarar av de situationer som uppstår.

Men, man fortsätter ju att vara nyfiken på kalibrar så just nu står en 308 w i vapenskåpet för utvärdering de närmsta åren. Jag har en ide att det är viktigt att leverera joule ( läs:energi) i björnen för stoppkraft, det innebär att ska jag gå ner i kaliber så behöver jag öka kulans tyngd för att fortfarande leverera tillräckligt många joule. Så mitt val inför årets björnjakt kommer ligga på att utvärdera tunga kaliber 30 kulor. Jag är inte tveksam till kalibern, det gäller bara att jag känner mig tvärsäker på att vapen, kaliber och kulval kommer fungera optimalt. Ökad kulvikt innebär per automatik sämre kulbana, men det innebär inget problem för mig då det normala skotthållet på björnjakt är 15-30 m.

Jag skulle nog fortfarande vilja påstå att en helt vanlig klass 1 kaliber räcker gott för de flesta som har tänkt jaga björn några dagar på hösten som exempelvis passkytt. Det är enligt min menig störst chans att lyckas med ett bra skott om man har sin invanda bössa, framförallt om man skall skjuta på något som höjer pulsen rejält.

En perfekt placerad kula från 6,5*55 är bättre än en inte lika bra placerad grövre dito.

 

Kaliber 9,3*62 : 15 g vulcan ( obondad kula), 15 g oryx ( bondad kula ).

 

Hornady interlock, 8*57 js. 196 grains, obondad kula.

Vad man kan se på bilderna så håller blyet fast/ihop bättre på oryxen ( bondad kula ) vilket är precis det den skall göra. Resultatet blir dock att kulan har en högre restvikt vilket i sin tur resulterar i högre/mer genomslagskraft. Normalt är ju hög genomslagskraft bra.

Men, när man skjuter på björn som egentligen inte är ett speciellt stort djur kroppsmässigt så ökar risken för genomslag vilket utgör en stor fara för den eller de hundar som är runt björnen. Man kan i värsta fall inte avstå från att skjuta på björn trots att man vet att det kan finnas en hund bakom med tanke på sin egen säkerhet.

Jag har provat i kaliber 9,3 både 15 g vulcan och 15 g oryx och funnit att 15 g vulcan motsvarar det jag trivdes bäst med. En kula som lämnar kvar mycket av energin i björnen.

Vulcan har oftast en restvikt på ca 65-70%, oryxen har i regel en restvikt på 95-98 % och har också en stor tendens till genomslag även vid sneda motskott. Nu talar jag utifrån min verklighet som hundförare, men om jag vore passkytt skulle jag inte tveka att använda en bondad kula som oryx. Vulcan har å andra sidan ibland givit vid genomskott ett hagelartat utgångshål men jag å min sida väljer hellre små blyfragment än en kula på 12-14 g som träffar en hund. Med det sagt så är 9,3 62 en ganska rejäl kaliber och valet att prova 8 57js är inget jag ångrar. Jag ser fram emot att utvärdera 308 w och hoppas att den kommer motsvara mina förväntningar. Kulutbudet är massivt i kaliber 30 vilket är intressant för mig.

När man väljer kula så är det alltid en bra ide att fundera vad man vill få ut av den, är djup penetration och lite köttförstöring det viktigaste så är inte en mjuk obondad kula rätt väg i mina ögon.

I kaliber 8*57 js så gick mitt val till hornadys interlock vilket påminner ganska mycket om vulcan i 9,3. När nu 308 w skall testas så blir tankarna mot motsvarande kula, någonstans runt 200 grains. Vi får se vad jag hittar och hur den kulan trivs i min Bergarastudsare.

 

Vapenval

Min första björn sköt jag med min carl gustav 1900 i kaliber 6,5*55. Efter det sköt jag ett antal björnar med min drilling, också i kaliber 6,5*55 och det fungerade väl under de förutsättningar man hade då. Vad man skall komma ihåg är att för 20 år sedan jagade man sällan riktad björnjakt som idag. Jag exempelvis jagade mycket småvilt under mina eskapader i markerna i väntan på björnkontakt, men då hundarna blev bättre och mer renodlade björnhundar ökade också behovet för en ren björnbössa.

Min första ” rena ” björnbössa blev en halvautomat i 9,3*62 av märket cg 2000. Den kantiga lådan och säkringsknappen som påminner om lampknappen som satt i 50 tals hus är väl det jag minns samt att den missade repeteringen 1 gång. Det fick mig att känna en djup misstro mot vapnet och den byttes ut ganska rappt. Under detta hade jag sneglat på kompisens plast bössa ( läs tupperware bössa ) och från att ha givit gliringar och elaka kommentarer till att förstå att rakrepeter och uppspännings tangent var riktigt vettigt så införskaffades en Blaser R93. Den har tjänstgjort under ett antal år med gott resultat. Nu har jag en Bergara premiere mountain i kaliber 308 w vilket ser ut att fungera utmärkt till ändamålet.

 

Hona. 175 kg, träad av plotthunden blaser. Väster om torrojaur. Norrbotten hösten 2013.

Ledordet är träning

Träna ofta. Skjut snabba skott, från obekväma skjutställningar och omväxlande avstånd. Traditionellt älgbaneskytte är bra, men för att steppa upp det hela så är omväxlande träning i mer björnjakts lika situationer nödvändiga.

Allt gör dig beredd för den dag du behöver skjuta en björn i ett trängt läge.

Radiostyrda bilar och hemgjorda linbanor, några av mina träningsredskap.

 

Lycka till /Rasmus